Vissa kanske vet detta, men jag har en "innan jag dör"-lista med (än så länge) 70 punkter som jag ska göra innan jag dör. Det är som sagt ett livsprojekt där vissa punkter (som att bli mamma typ) är liite mer i framtiden. Här är några jag vill lyckas med under 2013 i alla fall.

- Hoppa fallskärm.

- Måla en oljemålning

- Sova under bar himmel

- Nå min målvikt

- Lägga dikter i produkter på ICA

- Gå på operan själv

- Gå på dejt på Jul på Liseberg

- Tatuera mig (igen)

- Bli kär

Höga mål, jag vet. Men som min visa far brukar säga "sikta mot stjärnorna, och se var du hamnar".

Saker jag vill klara 2013.

- Prioritera mig själv.

- Träffa vänner i lagom mängd.

- Ha hemmaspa en gång/vecka då jag bara lyxar till det och njuter.

- Vara lycklig varje dag. Inte hela tiden varje dag, men varje dag.

- Nå min målvikt. 

- Åka till USA och hälsa på min älskade Anna som ska flytta dit.

- Köpa en röd klänning.

Gårdagens matlådor blev succé! Laxen var så god att jag nästan åt upp en direkt. Så, ja. Gott. 

I morgon börjar arbetslivet igen. Jag både längtar och är nervös. Det var så länge sedan jag jobbade nu, kommer ta ett tag att komma in i det igen, samt träffa igen. Dagen imån kommer vara energikrävande!

Kvällen kommer spenderas lugnt med min säng, min dator och massa sköna filmer. Behöver en sista kväll där jag bara ÄR, och inte ger energi till något annat. Det har varit en väldigt hektisk höst, och det har blivit lite tid åt bara mig själv. Det är ett av mina nyårslöften. Prioritera mig.

Nu tänkte jag börja blogga lite smått igen. Det var ju typ ett år sedan jag började senast.

Denna hösten har varit den mest omvälvande i mitt liv, och trots att jag inte får säga mer (än) så har jag utvecklats så mycket som person. Jag har lärt mig så mycket om mig själv, om vem jag är, vem jag vill bli och vad jag kan. Det är så roligt att få se resultat, inte bara fysiskt utan framför allt psykiskt. Otroligt stärkande år. Kommer komma tillbaka till detta mer under våren.

Nu sitter jag i mitt kök och har just storhandlat. För nytt år, betyder nya möjligheter.

Jag har i hela mitt liv haft ett otroligt sockerberoende. Jag har nog aldrig förstått att det faktiskt är - ett beroende, utan ofta tänkt att det är jag som har dålig karaktär och är allmänt tjockissämst. Men nu under året som gått så har jag insett att det är ett otroligt beroende som är väldigt svårt att komma ur. Det är ju socker (och kolhydrater) i det mesta. Under hösten har jag levt på en rätt kalorisnål och kolhydratsnål kost, men har fortfarande känt det enorma sockersuget. Därför har jag bestämt mig för att börja på LCHF. Där äter man i princip inga kolhydrater, och på så vis får man inget sockersug. 

Så nu har jag inhandlat allt från grädde till lax, och kommer påbörja detta på måndag. Då är även min första arbetsdag på tre månader, det känns helt sjukt. Men på något sätt ska det bli skönt att komma tillbaka till vardagen. Snart börjar nya äventyr och då är det skönt att ha en punkt i livet som är säkert. Dessutom saknar jag mina älskade pensionärer, hihi. 

Nu skall jag göra lite lax i ugn och fetaostbiffar tänkte jag. Framförhållning är ett av mina motton för 2013! Så nu blir det en veckas matlådor. Det är smart, ekonomiskt och praktiskt att ha en färdig låda i frysen som man kan ta upp i ottan när man sniglar sig iväg till jobbet!

Ikväll ska jag ha en mysig hemmakväll med min älskade familj. Kanske tända en brasa, titta på film och bara vara. Underbart.

Puss så länge!

And remember, make cupcakes not war! 

Har pyttelite tid, så skriver i all hast nu.

Mitt liv är helt upp och ner nu. Eller det börjar ordna upp sig, men den i helgen har jag mått jättedåligt. Jag fick största ångestattacken när jag insåg att jag har kuggat på alla tentor jag har haft (ALLA) och vet inte vad jag vill göra, bli eller bo. Det gjorde att jag i panikens rus bestämde mig för att inte bo i Jönköping i höst. Att jobba och resa. 

Sedan har jag spenderat mycket tid med musikalen och kören, och då blir jag självklart mycket mer sugen på att stanna.

Jag är så fruktansvärt splittrad nu, och det gör mig tokig. Ingenting är som jag vill.

Jag har startat en ny blogg, där jag mer skriver från hjärtat. Den är väldigt personlig, så jag vet egentligen inte varför jag säger det. Men om ni vill läsa lite mer innefrån, läs den.

newsoul.blogg.se

Äntligen! Äntligen kan jag sitta upp, äntligen kan jag svälja utan att ögonen tåras. Äntligen kan jag se klart. ÄNTLIGEN är febern (och nästan halsflussen) över. Så fruktansvärt underbart. Jag har levt i ett mänskligt helvete de senaste dagarna, med 40'C feber, och mina halsmandlar har varit som golfbollar, usch. Men idag känns det bättre. Idag ska jag börja leva igen.

Eller? Jag känner redan av mina tecken. Jag känner mig sjuk bara jag tänker på det. Jag ser mig själv, göra samma misstag jag alltid gjort, jag ser att jag går in på den stigen igen. Där jag är trygg, där jag har gått förut, där ingenting kan hända mig. Där är jag oövervinnerlig och stark, precis så jag vill visas utåt.

Jag känner sällan en längtan efter kärlek, från något mer plan än det jag får av vänner och familj. Och jag letade inte. Men på något sätt fann det mig. Kärleken fann mig.

Men jag vill bara rymma nu, för jag är så fruktansvärt rädd. Min kropp ryser när fingrarna vidrör tagenterna och bildar orden jag skriver. "Tänk inte så mycket, kör bara" säger alla. Och ja, jag vill bara kasta mig ut för en helt obekant värld, jag vill det. I en värld där jag kan riskera att bli sårad, bränd och utnyttjad. Men där jag även kan bli älskad - och älska som jag aldrig gjort förut. 

Det är svårt att tolka signaler när kroppen bara säger ifrån, och jag mår fysiskt dåligt. Att inte tänka går inte, när man är en grubblare. Just nu vill jag bara krypa ihop till en liten boll och försvinna tills allt främmande är över. Tills jag är i min trygga bubbla igen. Men kommer jag någonsin kunna hitta kärlek då? Kommer kärleken någonsin kunna nå mig om jag är oförmögen att ta emot den? Och när jag känner att jag vill igen, för första gången på två år, borde jag inte kämpa då? 

Fan. FAN. Fan.

Godkväll.

Det händer så mycket nu, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, eller hur jag ska börja. Eller om jag ska skriva. 

Det jag kan säga är att mitt hjärta går igenom ett stort arbetspass just nu. Det känns så himla bra, samtidigt som det är för tidigt att säga vad, samtidigt som jag får panik.

Så fort någonting blir verkligt för mig så vill jag bort. Ut ur min kropp, mitt skal, mitt liv. Jag vill inte vara delaktig, jag vill inte känna och jag vill absolut inte bli sårad. Därför sätter jag mig aldrig i situationer där jag riskerar att bli sårad.

Förrän nu.