Häromdagen fick jag en komplimang som löd "Vilken skönhet du kommer att blomma ut till". Lite gammaldags kanske, men jag blev väldigt glad. När jag senare tänkte på det, så försökte jag förstå innebörden. När kommer man att blomma ut? Har jag inte blommat än? Menade den personen att jag fortfarande är en puppa, som inte blivit fjäril?

Är det så att man faktiskt har en topp i livet. Att just DÄR och då, där är man som vackrast. Och när är det isåfall? Min mamma till exempel, hon bryter hela teorin om att det finns en topp, och sedan går det utför. För 13 år sedan gick hon ner väldigt mycket i vikt, och har sedan dess varit smal, men kanske inte alltid förstått det själv. Så för några år sedan, började jag hjälpa henne med kläder och outfits, och herregud. Idag. Hon strålar starkare än alla stjärnor. Jag tycker min mamma bara blir vackrare och vackrare för varje dag som går. Hennes topp är NU, idag och i morgon. Inte när hon var purung och inte hade några rynkor eller ålderstecken. Utan nu, när hon nästan är 58 år fyllda, och hon fylld med kärlek och omtanke, åldrad av erfarenhet och glädje, med livets vackra rynkor. Det är nu hon (enligt mig) är som allra vackrast.

Så när jag nu diskuterat detta med mig själv, så tror jag inte det finns en topp i livet, där man ska vara som vackrast. Berget, vars topp man skall bestiga, ändrar sig alltid, flyttar sig och ändrar form. Därför tror jag det är livsviktigt att man njuter av den man är IDAG. För den du är idag, kommer aldrig tillbaka. De skratt du aldrig skrattade idag, kan du inte ta igen. Så lev livet ut till fullo, för det ska jag göra. Carpe fucking diem.