Har pyttelite tid, så skriver i all hast nu.

Mitt liv är helt upp och ner nu. Eller det börjar ordna upp sig, men den i helgen har jag mått jättedåligt. Jag fick största ångestattacken när jag insåg att jag har kuggat på alla tentor jag har haft (ALLA) och vet inte vad jag vill göra, bli eller bo. Det gjorde att jag i panikens rus bestämde mig för att inte bo i Jönköping i höst. Att jobba och resa. 

Sedan har jag spenderat mycket tid med musikalen och kören, och då blir jag självklart mycket mer sugen på att stanna.

Jag är så fruktansvärt splittrad nu, och det gör mig tokig. Ingenting är som jag vill.

Jag har startat en ny blogg, där jag mer skriver från hjärtat. Den är väldigt personlig, så jag vet egentligen inte varför jag säger det. Men om ni vill läsa lite mer innefrån, läs den.

newsoul.blogg.se

Äntligen! Äntligen kan jag sitta upp, äntligen kan jag svälja utan att ögonen tåras. Äntligen kan jag se klart. ÄNTLIGEN är febern (och nästan halsflussen) över. Så fruktansvärt underbart. Jag har levt i ett mänskligt helvete de senaste dagarna, med 40'C feber, och mina halsmandlar har varit som golfbollar, usch. Men idag känns det bättre. Idag ska jag börja leva igen.

Eller? Jag känner redan av mina tecken. Jag känner mig sjuk bara jag tänker på det. Jag ser mig själv, göra samma misstag jag alltid gjort, jag ser att jag går in på den stigen igen. Där jag är trygg, där jag har gått förut, där ingenting kan hända mig. Där är jag oövervinnerlig och stark, precis så jag vill visas utåt.

Jag känner sällan en längtan efter kärlek, från något mer plan än det jag får av vänner och familj. Och jag letade inte. Men på något sätt fann det mig. Kärleken fann mig.

Men jag vill bara rymma nu, för jag är så fruktansvärt rädd. Min kropp ryser när fingrarna vidrör tagenterna och bildar orden jag skriver. "Tänk inte så mycket, kör bara" säger alla. Och ja, jag vill bara kasta mig ut för en helt obekant värld, jag vill det. I en värld där jag kan riskera att bli sårad, bränd och utnyttjad. Men där jag även kan bli älskad - och älska som jag aldrig gjort förut. 

Det är svårt att tolka signaler när kroppen bara säger ifrån, och jag mår fysiskt dåligt. Att inte tänka går inte, när man är en grubblare. Just nu vill jag bara krypa ihop till en liten boll och försvinna tills allt främmande är över. Tills jag är i min trygga bubbla igen. Men kommer jag någonsin kunna hitta kärlek då? Kommer kärleken någonsin kunna nå mig om jag är oförmögen att ta emot den? Och när jag känner att jag vill igen, för första gången på två år, borde jag inte kämpa då? 

Fan. FAN. Fan.

Godkväll.

Det händer så mycket nu, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, eller hur jag ska börja. Eller om jag ska skriva. 

Det jag kan säga är att mitt hjärta går igenom ett stort arbetspass just nu. Det känns så himla bra, samtidigt som det är för tidigt att säga vad, samtidigt som jag får panik.

Så fort någonting blir verkligt för mig så vill jag bort. Ut ur min kropp, mitt skal, mitt liv. Jag vill inte vara delaktig, jag vill inte känna och jag vill absolut inte bli sårad. Därför sätter jag mig aldrig i situationer där jag riskerar att bli sårad.

Förrän nu.

Nu börjar jag igen. Punkt.

Tillbaka i Jönköping efter en helg hemma. En sån där helg där det har hänt så mycket, och känts så mycket, att man måste sätta sig ner och tänka igenom det. Som om man inte har varit med, utan stått utanför och observerat. Så, har jag känt mig i helgen.

Jag ska från och med nu sluta överanalysera allting. Jag ska sluta tänka logiskt, och försöka skydda mig själv. Jag ska sluta tänka helt enkelt.

Trots att Jönköping har blivit en del av mitt hjärta, så önskar jag att jag vore i Göteborg ikväll.