Vaknade knappast på rätt sida. Efter tio minuter med en törn i min dröm, insåg jag att det var en telefon som ringde. Inte min. Larmtelefonen från jobbet, som jag råkat få med mig hem. Sprang till bussen och fick åka nyvaken och lämna den. Somnade på fem sekunder när jag kom hem igen. 

Nu ska jag mysa till mig en gosfrukost innan jobbet. Och förhoppningsvis bli lite friskare. För även om jag mår bättre än igår, så går det sjukt långsamt.

Äntligen. Äntligen går det mot rätt håll. Denna dagen har jag känt mig bättre, för första gången på över en vecka. 

Ja, okej, jag har fortfarande typ ingen ork och sjukt ont i halsen. Men nej, det känns så mycket bättre idag. Gick en promenad, och DÅ fick jag energi. Tonvis med energi. Det var vackert och soligt, kallt och klart. Det var underbart att få andas frisk luft i lungorna, att få röra på sig igen. Insåg hur lyckligt lottad jag är som KAN röra på mig obehindrat. Jag sög in varenda solstråle när jag gick. Insåg att promenader är helt fantastiskt. Med min favoritmusik i öronen, alla tankar i huvudet och broddar under gympaskorna gick jag så snabbt jag orkade. Nu ska jag promenera varenda dag. 

Ikväll mår jag verkligen bra. Jag älskar känslan av att vara fri. Icke beroende av någon. Njuter.

Godnatt.

HEJ. 

Tisdag. 

Sjuk.

Igen.

Är lite trött på livet för tillfället, eftersom jag hade halsfluss förra veckan, fick penicillin, kände mig myycket bättre, började jobba, och två pass senare BAM. Nu ligger jag här i sängen igen med feber och ont i halsen. Jag ska operera bort mina halsmandlar så bad när detta är över, I'm telling you that. 

Orkar inte ens anstränga mig för att skriva ett ballt inlägg, för det kommer inte hända. Men jag lever, alla som hade skicka in till Missing People Sweden. Jag är bara sjuk.

Godmorgon. Eller ja, är den så god? Min morgon känns mest ångestfylld. Eller bakisfylld kanske. 

Sjukt rolig kväll igår, först med Elin och sedan vidare med Tove. Och ja, det blev nog lite för mycket att dricka. SÅ, nu har jag utgångsförbud fram till 12e mars. Don't ask why.

Nu när jag har lyckats vakna lite, druckit min hallonsmoothie och tvättat av mig gårdagens smink SÅ är de snart dags att bege sig till jobbet. Blev just inringd för morgondagen också, såå, det blir inte många timmars sömn i morgon. Men skönt att få mycket tider, nu när vi har bokat USA-resan. 

Nu ska jag hoppa in i duschen och skrubba av allt jobbigt.

Häromdagen fick jag en komplimang som löd "Vilken skönhet du kommer att blomma ut till". Lite gammaldags kanske, men jag blev väldigt glad. När jag senare tänkte på det, så försökte jag förstå innebörden. När kommer man att blomma ut? Har jag inte blommat än? Menade den personen att jag fortfarande är en puppa, som inte blivit fjäril?

Är det så att man faktiskt har en topp i livet. Att just DÄR och då, där är man som vackrast. Och när är det isåfall? Min mamma till exempel, hon bryter hela teorin om att det finns en topp, och sedan går det utför. För 13 år sedan gick hon ner väldigt mycket i vikt, och har sedan dess varit smal, men kanske inte alltid förstått det själv. Så för några år sedan, började jag hjälpa henne med kläder och outfits, och herregud. Idag. Hon strålar starkare än alla stjärnor. Jag tycker min mamma bara blir vackrare och vackrare för varje dag som går. Hennes topp är NU, idag och i morgon. Inte när hon var purung och inte hade några rynkor eller ålderstecken. Utan nu, när hon nästan är 58 år fyllda, och hon fylld med kärlek och omtanke, åldrad av erfarenhet och glädje, med livets vackra rynkor. Det är nu hon (enligt mig) är som allra vackrast.

Så när jag nu diskuterat detta med mig själv, så tror jag inte det finns en topp i livet, där man ska vara som vackrast. Berget, vars topp man skall bestiga, ändrar sig alltid, flyttar sig och ändrar form. Därför tror jag det är livsviktigt att man njuter av den man är IDAG. För den du är idag, kommer aldrig tillbaka. De skratt du aldrig skrattade idag, kan du inte ta igen. Så lev livet ut till fullo, för det ska jag göra. Carpe fucking diem.

God kväll. Denna dagen har fått mig att inse mycket.

För det första så hatar jag att vara sjuk. På riktigt. När jag var liten älskade jag det, att få vara hemma från skolan, kolla på massa avsnitt av Hem Till Gården, äta glass och bli ompysslad. Idag är det inte lika roligt. Tur är väl det kanske. Fick bekräftat att jag hade halsfluss igår, för fjärde gången på ett år. Så igår sov jag så mycket jag bara kunde och tittade på film.

   Idag har jag absolut inte gjort någonting. Ätit glass. (Den som säger emot kan dö. När man är sjuk är enda botemedlet glass. Och penicillin. Punkt). Laddat ner sjuttioelva filmer och inte sett en enda. Har inte ens haft ork till det. 

Den enda filmen jag orkade mig igenom idag var "The Ugly Truth" med Katherine Heigl och Gerald Butler. Heigl är enligt mig den vackraste skådespelerskan, och Gerald Butler är lätt på min topp 5 av sexigaste skådespelare. Yes please. Hur som helst, det jag insåg när jag såg filmen, eller snarare det jag fick bekräftat när jag såg filmen, var att det finns ingen sådan kärlek. Att filmer och musik bygger upp en icke-existerande bild om hur man är när är kär och förälskad, som INTE finns. Okej, jag kanske inte är rätt människa att uttala mig, eftersom jag aldrig varit kär, men jag tror stenhårt att det inte finns. Självklart finns det kärlek, jag har upplevt det i många former, men så som människor är och beter sig på filmer, finns inte. 

Föresten, så har jag en hipp/dipp-lista (känner mig som en ultrafjollbloggare)! Och detta är då vad som känns så bra /dåligt just nu.

Hippt:

- Looptroop Rockers. Svensk hiphopgrupp med Promoe i spetsen, som rapar på engelska. Har just upptäckt denna exportkälla (ja, kanske sent ute), men de är sjukt tunga. Känner mig ultraswag och cool. 

- Dejta. Enda sedan jag kom hem från mitt lilla äventyr har jag dejtat. Massor. Och har insett hur roligt det faktiskt är. Att göra sig lite extrafin, ta ett glas, promenera i nysnön, flörta och skratta. Det behöver inte vara seriöst, eller leda till något, men det finns fan inget roligare än att gå på dejt. Träffa någon på krogen att gå ut med, internetragga, do what you want! Jag har upptäckt internetdejting, och det är ju fantastiskt skoj! Dessutom går man lite utanför comfort-zonen, vilket vi gör betydligt för lite i detta land. Så tummen upp för dejtande!

- Resa. Okej, resa har alltid varit på allas hipplista genom alla tider, men ÄNDÅ. Vi har just bokat tre veckors roadtrip i LA i sommar, och jag spricker av lycka. Älskar att vara i USA. Dock är jag så sjukt sugen på Skottland, det har vuxit inom mig senaste året. Och en solresa måste jag nästan göra i år. Ja. 

Dippt:

- Långa människor som inte sträcker på sig. Jag är själv en lång människa. Och jag kanske inte alltid sträcker på mig. MEEEN. Jag jobbar på det. Så sträck på er, långisar. Det är snyggt att vara lång, om man bär upp det.

- Förflutet som kommer ikapp. Vissa saker man har i sin ryggsäck vill man ska stanna där. Man vill packa ner det långt ner, bland erfarenheter man kanske inte är så stolt över. Man vill inte packa upp det, någonsin. Man vill INTE att att någon ska komma och packa upp det åt en. Med man menar jag jag. Jag vill inte att någon ska komma och packa upp minnen och förflutet som jag inte vill glömma. När jag blir sårad eller ledsen av någon, bryter jag ihop i en dag eller två, sedan kommer jag igen. Då packar jag ner det längst ner i livets ryggsäck och tittar aldrig tillbaka. Aldrig. Så kom inte tillbaka och riv upp gamla sömmar. För det är igensytt. Punkt.

Så, nu har jag varit tillräckligt överbloggig så det räcker för ett tag. NOTE! Ifall detta inlägg var alldeles för vimsigt och knas, så hänvisar jag till min hjärna som är lite småfebrig och trött. Kan bero på det. I annat fall är det jag som är fucked up. Kanske en kombination av båda. Godnatt.

And remember

Make cupcakes, not war!

H

Det här med att börja blogga igen kanske inte har gått helt som jag tänkt. Mina vilda planer var fantastiska inlägg med kloka tankar och åsikter, flera gånger om dagen. Verkligheten är inte lika ljuv. MEN jag jobbar på det.

Lyssnar på låten "Pärlor åt svin" med Magnus Uggla, och har insett att den låten är the story of my life. 

När jag träffar en kille som jag blir intresserad av, så är jag 100% där. Känslomässigt är jag verkligen där. Även om jag väldigt sällan får sådana känslor så när jag väl får det är jag där. Jag har fobi för att bli sårad, och därför stänger jag alltid av mina känslor när det blir på riktigt. Jag lever hellre ett liv utan att bli sårad och utan att bli kär, än att bli det. Men det finns några få som har kommit förbi. Förbi muren, förbi ångesten och det jobbiga. Och de, mina vänner, är svinen. Det är inte de killarna jag borde vilja ha, det är inte de som skulle göra mig lyckligast i världen. Inte de där det inte finns några tvivel. De som kommer igenom är de dåliga. De med törnad ros. Hur vackert och fin rosen är, så kommer jag alltid skära mig på taggarna. Alltid. Kan inte mitt hjärta och min hjärna förstå det? Varför har evolutionen inte lärt oss att välja val som är bra för oss?! Blir så trött.

Så, nu när det är 2013 - förändringarnas år för min del, så ska jag även börja omprioritera. Jag ska strunta i vad mitt hjärta vill för stunden, och lägga energi  på mig själv. Jag ska göra val som är bra för mig, inte som är lockande för stunden. Och jag pallar inte med känslor och seriöshet, så detta blir även året då jag inte ska lägga energi på sådant. Detta känns bra. För försöka utöva detta i praktiken. För jag är värd så mycket mer. Det är alla tjejer som kastar pärlor åt svin. Vi vet att vi gör det, men vi gör det ändå. Så sluta bara. Tänk att en framtids-du säger till dig detta. För det lovar jag. Om jag tittar tillbaka om tjugo år på mitt liv, så kommer jag himla med ögonen och tänka "hur kunde jag?". 

Mognare 2013. Sluta upp att kasta pärlor åt svin. Motherfucker.