Tjenare!

Idag har ägnat dagen åt shopping och städning! Köpte en chiffong(?)tunika, som jag ska ha ikväll, tre halsdukar, en kavaj, mascara, lösfransar, brunpuder, eye makup remover osv! Sedan gick jag för första gången på säkert fyra år och klippte mig! Och ja, jag insåg efteråt varför jag aldrig går till frisörer. Han var huuur gullig som helst, berättade min livshistoria för killen, men han klippte av typ hela mitt hår! Jag som har varit "Hannah med h-året" blir nu hannah utan. Ja ja, det blev väl fräschare osv, men det känns mindre kul.

Sedan har jag städat hela lägenheten, svarat på underbart fint mail jag fått av min älskade, älskade Sara i Nya Zealand.

Nu snart kommer det hit sex, sju från klassen och vi ska föra lite innan Akedemin ikväll (studentkåren)! Ska bli sjukt kul faktiskt, men är rädd spänd. jag hoppas ju att jag hittar någon feztkompiz här, men än så länge är jag inte övertygad, hur fina dessa människorna än är. Ja ja, jag hoppas på en AWESOME kväll!

PUSS

Hanny

Idag begick jag social suicide - jag gick på bio själv. Så himla awesome. Kunde skratta bäst jag ville, äta mina popcorn i fred och gå precis när filmen var slut. Bio själv for the win!

Jag är så himla lycklig idag. Jag är SÅ glad att klassen verkar bra, jag är så lycklig att jag är här och jag är såå lycklig över mina fantastiska vänner och min helt underbara familj.

Jag har under de senaste åtta åren samlat. På underbara vänner jag inte släppt taget om. När jag var liten hade jag lätt att få nya vänner. Och lätt att förlora dem. Detta har lett till att jag alltid har en känsla av att ingen vän är självklar, och ser alla mina vänner som en fantastisk gåva. Att de vill umgås med just mig! Detta gör att jag är lika tacksam varje dag jag vaknar och har så fantastiskt fina vänner. Min mamma sa en gång till mig "Hannah, anledningen till att du har kvar dina vänner är för att du har kämpat. Du älskar jakten, när det gäller allt, och du har inte fått dina vänner för givet" Det stämmer verkligen. Alla de som är mig nära är sådana fina personligheter som jag inte bara har, jag vill verkligen ha dem vid min sida. Jag vill höra deras kloka ord, skratta och gråta med dem. Så, (även om ingen läser min blogg) tack. Jag älskar er.

Likadant med min familj. Tills jag var sjutton år så avskydde jag hemma. Jag såg mina vänner som min familj, och hade ingen bra kontakt med någon i familjen, utom min morfar. Jag var annorlunda. Tog mer plats, stack ut. Det var svårt för min familj och veta hur de skulle hantera mig, och jag gjorde det lätt genom att själv göra mig utanför. Men de slutade aldrig kämpa. Jag tror att mina föräldrar kompletterade varandra perfekt när det var som värst. Jag ville vara ensam, och min mamma kämpade verkligen för att få mig "där". Då kom pappa in och lugnade henne, fick henne att släppa mig, så att jag frivilligt kom tillbaka. Jag minns den dagen det hände. 

Jag åkte som sjuttonåring till Hultsfredsfestivalen. Jag och några kompisar hade planerat det hur länge som helst, och jag såg verkligen fram emot detta. Men när jag kom dit var allt inte alls som jag ville. Det regnade, allt var blött, man var äcklig, alla var smutsiga. (Måste tillägga att jag var inne i en depression). Jag mådde så fruktansvärt dåligt efter en dag och ville åka hem. Fastän jag var där med fina vänner, så hade vi inte känt varandra tillräckligt länge för att de skulle förstå hur jag kände. Jag ringde mamma säkert hundra gånger den dagen, de var på cykelsemester. Sedan gjorde jag det bästa beslutet jag någonsin gjort. Jag åkte hem. Tio timmars tåg/buss/tåg igen/ytterligare ett tåg, och jag var hemma. I samma sekund som jag kom till Göteborgs central och mina föräldrar hade avbrutit sin semester för att komma och hämta mig, så såg jag. Det var som att någon satte på mig verklighetens glasögon. DÅ såg jag allt mina föräldrar någonsin hade gjort för mig, och hur de hade kämpat i hela mitt liv, och bara älskat mig helt villkorslöst. Den känslan var helt obeskrivlig, jag blir tårögd bara jag tänker på det. Sedan den dagen har min mamma och pappa varit mina bästa vänner. De är så otroligt kloka, och i alla val jag möter, tänker jag på hur de skulle gjort. Jag skulle aldrig klarat flytten, Jönköping, skolan eller helt enkelt livet om det inte vore för dem. Jag vet faktiskt inte om jag hade levt idag, om det inte hade varit för dem.

När jag fick så bra kontakt med mina föräldrar, förändrades även min kontakt med min syster. Vi hade aldrig kommit överens överdrivet bra, men när jag började ordna upp mitt liv och mina taggar vändes bort, så blev det sakta men säkert bättre. Jag kan inte se en speciell händelse då vi fick den kontakt vi har idag, förutom när jag var hos henne i Jönköping, i det lilla, lilla rummet hon hade då. Vi har nog båda mognat in i en perfekt systerrelation, där ingen styr över den andra. Det är underbart, trots att det känns jobbigt att hon är så långt bort. Skulle behöva henne här, nu när jag är ny i stan. Hon får mig att må så bra.

Nu ska jag inte glömma bort min älskade moster, bror och mormor. De är så otroligt betydelsefulla för mig, att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Att kunna ringa min moster varje dag, och hon verkligen lyssnar, det känns så skönt. Att mormor skickar sms (hon är 82!!) och frågar hur det är, gör mig rörd. Min bror, han kan man bara förklaras med: AWESOME. Helt otroligt, vilken kille. Han har det största hjärtat jag träffat, och jag är så glad att han ville dela det med Mona. Mona för in en balans i våran familj som jag tror är både nödvändig och bra. 

Detta var det mest känsloladdade och privata inlägget jag någonsin skrivet, men jag var tvungen att säga det. Har precis sett "New Year's Eve" och då blev jag fylld av en sådan kärlek bara en meningslös kärleksfilm kan ge. 

All kärlek mitt hjärta kan ge, till alla mina nära. Ni har alla en del av mitt hjärta.

Godnatt

Lilla H