Äntligen! Äntligen kan jag sitta upp, äntligen kan jag svälja utan att ögonen tåras. Äntligen kan jag se klart. ÄNTLIGEN är febern (och nästan halsflussen) över. Så fruktansvärt underbart. Jag har levt i ett mänskligt helvete de senaste dagarna, med 40'C feber, och mina halsmandlar har varit som golfbollar, usch. Men idag känns det bättre. Idag ska jag börja leva igen.

Eller? Jag känner redan av mina tecken. Jag känner mig sjuk bara jag tänker på det. Jag ser mig själv, göra samma misstag jag alltid gjort, jag ser att jag går in på den stigen igen. Där jag är trygg, där jag har gått förut, där ingenting kan hända mig. Där är jag oövervinnerlig och stark, precis så jag vill visas utåt.

Jag känner sällan en längtan efter kärlek, från något mer plan än det jag får av vänner och familj. Och jag letade inte. Men på något sätt fann det mig. Kärleken fann mig.

Men jag vill bara rymma nu, för jag är så fruktansvärt rädd. Min kropp ryser när fingrarna vidrör tagenterna och bildar orden jag skriver. "Tänk inte så mycket, kör bara" säger alla. Och ja, jag vill bara kasta mig ut för en helt obekant värld, jag vill det. I en värld där jag kan riskera att bli sårad, bränd och utnyttjad. Men där jag även kan bli älskad - och älska som jag aldrig gjort förut. 

Det är svårt att tolka signaler när kroppen bara säger ifrån, och jag mår fysiskt dåligt. Att inte tänka går inte, när man är en grubblare. Just nu vill jag bara krypa ihop till en liten boll och försvinna tills allt främmande är över. Tills jag är i min trygga bubbla igen. Men kommer jag någonsin kunna hitta kärlek då? Kommer kärleken någonsin kunna nå mig om jag är oförmögen att ta emot den? Och när jag känner att jag vill igen, för första gången på två år, borde jag inte kämpa då? 

Fan. FAN. Fan.